BUY NOW!

< < Back to CD-catalogue

Taube och Ferlin i Framförlandet

’…hur ungdom fort skall skövlas - tiden vet
var skönhets panna fåras i hans spår,
själv närd av livets största hemlighet
hon skördar liv till intet återstår.
Och likväl skall min sång i sekler än,
trots tidens grymhet prisa skapelsen.’

Sången lever, även om den skrevs för flera hundra år sedan av Shakespeare och översattes av Taube för inte alls länge sedan.
Sången, dikten och myten har varit människans vän långt tillbaka in i Bakomlandet, varit en ledsagare, en narr, en tröstare. Vi har känt igen oss, skrattat åt oss själva, lidit med andra. Och sången och dikten och myten präglas av dem som berättar och sjunger. Varje hjärta har sitt språk, varje röst sin särfärg och särton.
I ’Framförlandet’ möter vi två hjärtan, två röster. Vi känner igen den ferlinska skräcken för de ‘förklokade’, den taubska längtan att ‘förgäta fulheten för allt det sköna’. Det är kanske just den skräcken och den längtan som förenar dem och skiljer dem åt. De har båda en självklar plats i många svenska hjärtan (och ett och annat invandrarhjärta) och de tar olika platser.

Den jord Nils Ferlin föddes på en kall decemberdag var täckt av tung snö och utsträckta värmländska skogar.
Värmland är en omtyckt poetvagga, men även ett bortlängtans hem där en begåvad präst som Gösta Berling kan tappa fotfäste. Och det var den vilda Klarälven som på ett oklart sätt tog Ferlins far, innan Nils hade fyllt tolv.
Även när han lämnar Värmland vid 17-års åldern och kommer till Stockholms fjärdar och Klara, förblir han en jordens man. Han gör ett halvhjärtat försök att bli sjöman, hoppar av i Danmark och skriver inte en enda visa som avslöjar detta inomskärsäventyr.
Det hade kunnat bli en visa. Han ångrade senare att han hoppade av i Fredrikshamn, för skutan förlistes utanför Gotska Sandön, besättningen räddades och Ferlin gick mist om ett äkta äventyr. Ferlin var och förblev en landluffare, reste runt i Sverige med ett teatersällskap, eller hade skiftande adresser i Klara. Sent gifte han sig, fann ett hem och blev ‘styckegodsägare’.

Marsbarnet Evert Taube såg inga skogar där han växte upp. Vinga är kal. Vindpinad, vattenslipad ligger hon i gränslandet mellan hav och land och himmel och tar emot besök av folk med främmande tungomål. Vrakgods från alla världens hörn kastas med våld på hennes stränder, men även en nyponros kan öppna sig för den starka havssolen. Taube lämnar Vinga när han är 17.
Han skall till Stockholm för att få hjälp av kusinen och konstnären Mathias, för att få hjälp av prins Eugen för att komma in på Konstakademien. Det blir inget för medel saknas. Då går han till sjöss. Långt och länge. Även han mötte konstnärskvarteren i Klara, men de kan inte trösta honom.
Evert Taube lämnar Sverige och blir Argentinsk medborgare, för att senare komma tillbaka igen till Sverige - som världsmedborgare.
I hans prosa och poesi möter läsaren människan och naturen som om nationer inte funnes, inga gränser, inte heller några tidsgränser. Rönnerdahl är inte i första hand svensk; utan humanist, konstnär och ‘spelar som en gud’, -Sololá blir aldrig gammal, -och delfinerna i Sargasso dansar än. Taube har upplevt mycket och har något att berätta.

Han är en epiker med en målares exakthet. Orden från paletten innehåller sällan känslo-adjektiv. Vi får bara höra hur ‘kattmjukt en kvällsbris från väster spinner’, och han överlåter känslorna åt lyssnaren.
Han älskar rollen av den tillbakablickande berättaren. Till och med hans första möte med Ferlin präglas av tillbakablickarglädjen.
‘I Klara träffade jag också första gången Nils Ferlin, den frusne men ändå glödande poeten Ferlin, medeltidsmannen som blivit född sjuhundra år för sent men ändå är före sin tid...Ferlin, en lång, gymnastisk, glödande harlekin.’

Ferlins visor blir sällan till noveller. De saknar namngivna personer. Där finns ingen Sololá eller Don Diego eller Ysabel. Hans blick går inte ut i världen där olika människoöden ger upphov till nya visor.
Däremot känner Ferlin sin egen tid. Det är trettital i hans dikter. Man kan ana ett krig när han skriver ‘Neutral’ 1944. Han förnimmer sin samtid och samtidens inre rum, ibland ett guds mörkrum, ett Getsemane, där han känner igen människans plågor och våndor.
Inte bara sina egna, utan våra - han blir till en smärtans tolk. Men en sådan tolk skulle vara outhärdlig om han gjorde det utan humor. Det är bara en glödande harlekin som kan sörja att det är ‘långt emellan hjärta och hjärta’ -och häckla klokheten (som självklart är en gubbe) -och småle åt sina egna visor som ju ‘äro klena sibyllor’.
Det är bara en glödande harlekin som kan göra psalmpastisch och sjunga om ’riket innan det blev kartlagt’. Och visan om den gråa lilla fågeln - den har tröstat många. En märkligt vacker visa. Ferlins inre paradox får ord av Tage Danielsson:

‘Du tog en bit mörker i handen
och stöpte det varsamt till ljus.
En tunnhalsad, magerbent ängel
med lyktor gick runt våra hus.

Och Taube den glada estradören gör alla lyckliga. Eller är det mera komplicerat än så? Taubes dikter återspeglar inte vår tid, men det tidlösa där myten föds. Hans berättelser gäller oss alla och alltid. Allt blir till myt, till och med hans eget liv. Han ger liv åt längtan till vår eviga ungdom.
Dottore Bordone kallar den kraften: ’jungfru Maria’, men även ’guden Pan’. Men det är inte bara våren, blommorna, ungdomlig festyra och kärleken han beskriver. Taube målar, iaktar och döljer därför inte heller att det finns den gamles ensamhet och en vinter och en död, vid sidan av våren och spirande liv.
Taubes inre paradox känns igen av en annan sensibel världsluffare - Harry Martinson:

‘Svårt att fånga denna andes bris
som dansar fram runt Taube på sommarns vis.
I grund och botten hörs ett bud däri
om död som väntar medan sånger skrivas..’

Tiden är grym, men längtan att barnet och sången i oss aldrig dör, förenar Taube och Ferlin och resten av orkestern och många av oss.

‘Det bor en femåring i mitt sextioåriga bröst’ skrev Taube. ‘Visans verkliga vän är ett barn vid grind’ skrev Ferlin. ‘Vi dedikerar därför vår nya cd ‘Framförlandet’ till: KAJSA, en av våra yngsta och gladaste vänner.’